Längtan efter värme

 

”Vill du ha lite varm oboy?” skrek han ifrån köket. Hon satt i soffan i vardagsrummet med en filt om sig.
”Ja-aaa-aa”, fick hon fram mellan tandhackningarna.
   Fem minuter senare satt de båda under filten, och försökte dricka varm oboy utan att spilla, eller tappa taget om den lilla filt som värmde dem.
”Det är nästan som att barnet i en kommer ut igen”, sa han.
”Nä, då kunde man vara ute hur länge som helst utan att frysa”, svarade hon. Hon hackade inte tänder lika mycket nu, men frös, det gjorde hon fortfarande.
   De satt där, med filten runt om sig och kände hur de blev varmare och varmare. Det var så skönt att bara sitta där, ingen av dem ville resa sig först, så det blev så att de satt kvar i soffan i nästan 2 timmar.
”Oj! Är klockan så mycket”? utbrast hon, ”jag skulle varit hemma för en halv timme sedan”. 
   Tillslut blev det alltså hon som ofrivilligt fick resa sig upp. Han följde henne till dörren och gav henne en varm kram innan hon åter igen traskade ut i den kalla snön.
   Han stängde dörren med ett bröst som kändes tio kilo tyngre än vad det egentligen var. Han visste att det skulle dröja flera månader innan de fick träffas igen.
   Hela vintern var han som i ide. Allt var grått, han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli så plågsamt att vara utan henne. Att pratas vid genom telefon var inte samma sak som att se henne, hålla om henne.
   Precis innan snön hade börjat smälta och fåglarna börjat sjunga, kunde han inte ens höra hennes röst förrän tårarna började rinna. Det hade gått så lång tid sedan de senast sågs, och ändå skulle det skulle dröja lika lång tid innan de sågs igen.
   När solen plötsligt en dag började skina och termometerns siffror steg till över 20 grader visste han att nu var det inte lång tid kvar. Tyngden i bröstet släppte lite, han var gladare än han varit på länge.
   Och så, äntligen, kom den efterlängtade dagen då de skulle träffas igen. Han var på väg hem till henne då han kände värmen från sommarvinden. Han hade trots allt överlevt vintern, ”det är en gåva från ovan att jag lever idag”, tänkte han.
   Hon öppnade dörren innan han hade hunnit knacka, och bådas ansikten sken upp. De omfamnade varandra i en ganska lång, men ända alldeles för kort, kram.
”Jag vill ge dig tusen miljoner kramar för att ta igen alla de jag missat”, sa hon.
Han log och sa ”Thea, kom så gå vi ut. Nu är både du och sommarn här, och vintern är slut”. Han sträckte ut sin hand och hon tog den, och så gick de över trädgårdsgången på nya äventyr.

 

Peps Persson – Oh Boy!

Oh boy!
Vilket vackert väder, solen skiner idag.
Oh boy!
Inga tunga kläder behövs, och det gillar jag.
Så upp och hoppa, det är sol idag,
och en så'n dag kan man inte ligga och dra.
Nej, lämna idet och häng med mig ut
då sommar'n kommer, nu e vinter'n slut.
Oh boy!
Hör på fåglasången, de sjunger så man blir yr.

Oh boy!
Här på trädgårdsgången, går vägen till ett äventyr.
Ja, tänk ändå att man kan bli så glad
av markens blommor och av gröna blad.
Och barnet i en kommer hem igen
till glömda drömmar och till sommaren.
Oh Boy!

Oh boy!
Vilka glada toner, de rycker och spritter i mig.
Oh boy!
Tusen millioner kramar vill jag ge dig.
Ja, tänk att det kan va' så lätt ibland.
Så enkelt som att sträcka ut en hand,
och torka gruset av en barnakind,
och känna värmen från en sommarvind.
Oh boy!
Sikken skänk från ovan de e å leva ida.

Oh boy!
Rena gudagåvan, är det konstigt att jag är glad?
För solen skiner ju, och du är här,
och jorden spinner i sin himlasvär.
Och faktiskt när man mår på detta vis,
är världen nära på ett paradis.

Oh Boy! (x5)

Vilket vackert väder!

Oh Boy! (x4)
Boy!

 

 

Linda H Mp1b

2007-03-12

(tydligen skriven på min egen sjuttonårsdag... haha)