Jag undrar varför blir jag irriterad på folk som vill va med mig, prata mig. Folk som hör av sig ofta. Varför kan jag vakna på morgonen och känna mig sur på en människa som jag pratat med dagen innan och då inte alls varit sur på? Det måste vara något annat som är fel hos mig som sedan går ut över denna person. Minns när jag var yngre och mina vänner ville träffas varje dag. I början tyckte jag det var kul men efter ett tag började jag säga att jag inte orkade gå ut, att jag hade läxor osv. Efter ett tag slutade de komma och fråga om jag ville va med dem..det tyckte jag var skönt. De enda vännerna jag har kvar nu är sådana som jag inte behöver höra av mig till varje dag, sådana som jag slipper träffa hela tiden. De finns ändå kvar. Jag vet inte vad felet är. Klarar jag inte av för mycket social kontakt? Hur kommer det sig då att jag kan va med min familj så mycket? Antar att då jag är hos familjen finns det inga krav på att jag ska prata, vara rolig eller intressant och hitta på en massa. Jag kan gå när jag vill och komma när jag vill och de behöver inte ha någon förklaring på varför.
Men självklart blir jag trött på min familj också. Fast det känns som att de tolererar mer. Att jag kan säga saker och göra saker utan att de tar åt sig, eller att de åtminstone förlåter lättare.

Jaja, det är inte lätt att analysera sig själv. Hade behövt en expert som kunde berätta för mig exakt vad och hur jag ska göra med mitt liv för att det ska bli bra.

Adjö.