Nostalgi, är inte det en av de bästa känslorna där finns?
Jag har i alla fall någon konstig förmåga att förhärliga allt
som har att göra med min barndom.

Saker jag inte brydde mig särskilt mycket om på den tiden får nu mina ögon att vattnas av någon sorts melankolisk längtan.


Jag menar, ljudet av ett modem som startar upp, hur jäkla härligt var det att lyssna på? Där och då gav det mig bara rysningar och framkallade en ström av svordomar för att det tog så lång tid på sig att gå i gång. Men nu är det nästan som musik i öronen.

Alla tecknade serier jag kollade på, de ser jag glatt och gärna på idag också. Men så fort mina syskon sitter och glor på något så löjligt som Kim Possible eller kanske Winx, ja då spyr jag lite i min egen mun.

Men hade jag kanske gillat de serierna i dag om jag också varit född någon gång efter millenieskiftet? Och kommer mina syskon sitta med glansiga ögon och minnas tiden då Bratz var deras största idoler? Kommer de tycka att allt som fanns då var så mycket bättre än allt som finns nu?

Jag tror faktiskt det. 

Tiny Toons - Busters hidden treasure på Sega.... GUUD ge mig detta spel tillbaka!








och en massa annat. Som till exempel buffaloskor... pogg... magtröjan.... tamagotchi...mittbenan och disneyfilmer (som jag såg så många gånger att jag fortfarande kommer ihåg replikerna)














Jag vet att ingen läser min blogg, men om det mot all förmodan skulle ske, vad tänker du på när du tänker tillbaka på 90-talet?