Hur kommer det sig att när man får reda på att någon man egentligen inte kännt, kanske en bekants bekant eller en gammal skolkamrat, dött, så kan man tänka på det i flera dagar. Man kanske till och med känner sig ledsen och nedstämd. Man kanske också fäller några tårar.

För mig beror det nog på empatin jag känner för familjen och vännerna, men även rädslan och vetskapen om att detta förmodligen någon gång kommer att drabba mig också. Kanske är det också så att jag återupplever vissa känslor jag kände då de i min närhet dog.


Egentligen skrev jag ett långt inlägg, men det känns ändå för privat och faktiskt för ledsamt för att publicera. Och jag vet att det typ bara är Näth som läser (eftersom att jag har lås på bloggen förtillfället) men det känns också som att ifall jag skriver något så bara för det händer det... vilket det gjorde när jag skrev en uppsats om detta ämnet för tre år sedan.... Såklart ett sammanträffande men jag vill inte spä på min paranoia med detta. 

Star Wars (de gamla)
Sagan om ringen-trilogin
Karl Bertil Johnsson
Alien
Wallander (riktigt illa med tanke på att jag så gott som bott i Ystad)
Transformers
Män som hatar kvinnor
Scarface
Wall-E
James Bond
X-men
Hannibal
Gudfadern
Oliver och gänget

Jag satt här, klockan ett på natten och fick ett emo-ryck. Inte så att jag ville skära mig i armarna och lyssna på Tokio Hotel, men jag ville sminka mig som jag gjorde förr i tiden och tupera mitt tunna hår så att det såg tre gånger så tjockt ut. Sagt och gjort.





 (märk väl att jag har randig tröja också)






ibland känner jag för att bli emo på heltid faktiskt.