Jag undrar varför blir jag irriterad på folk som vill va med mig, prata mig. Folk som hör av sig ofta. Varför kan jag vakna på morgonen och känna mig sur på en människa som jag pratat med dagen innan och då inte alls varit sur på? Det måste vara något annat som är fel hos mig som sedan går ut över denna person. Minns när jag var yngre och mina vänner ville träffas varje dag. I början tyckte jag det var kul men efter ett tag började jag säga att jag inte orkade gå ut, att jag hade läxor osv. Efter ett tag slutade de komma och fråga om jag ville va med dem..det tyckte jag var skönt. De enda vännerna jag har kvar nu är sådana som jag inte behöver höra av mig till varje dag, sådana som jag slipper träffa hela tiden. De finns ändå kvar. Jag vet inte vad felet är. Klarar jag inte av för mycket social kontakt? Hur kommer det sig då att jag kan va med min familj så mycket? Antar att då jag är hos familjen finns det inga krav på att jag ska prata, vara rolig eller intressant och hitta på en massa. Jag kan gå när jag vill och komma när jag vill och de behöver inte ha någon förklaring på varför.
Men självklart blir jag trött på min familj också. Fast det känns som att de tolererar mer. Att jag kan säga saker och göra saker utan att de tar åt sig, eller att de åtminstone förlåter lättare.

Jaja, det är inte lätt att analysera sig själv. Hade behövt en expert som kunde berätta för mig exakt vad och hur jag ska göra med mitt liv för att det ska bli bra.

Adjö.

Längtan efter värme

 

”Vill du ha lite varm oboy?” skrek han ifrån köket. Hon satt i soffan i vardagsrummet med en filt om sig.
”Ja-aaa-aa”, fick hon fram mellan tandhackningarna.
   Fem minuter senare satt de båda under filten, och försökte dricka varm oboy utan att spilla, eller tappa taget om den lilla filt som värmde dem.
”Det är nästan som att barnet i en kommer ut igen”, sa han.
”Nä, då kunde man vara ute hur länge som helst utan att frysa”, svarade hon. Hon hackade inte tänder lika mycket nu, men frös, det gjorde hon fortfarande.
   De satt där, med filten runt om sig och kände hur de blev varmare och varmare. Det var så skönt att bara sitta där, ingen av dem ville resa sig först, så det blev så att de satt kvar i soffan i nästan 2 timmar.
”Oj! Är klockan så mycket”? utbrast hon, ”jag skulle varit hemma för en halv timme sedan”. 
   Tillslut blev det alltså hon som ofrivilligt fick resa sig upp. Han följde henne till dörren och gav henne en varm kram innan hon åter igen traskade ut i den kalla snön.
   Han stängde dörren med ett bröst som kändes tio kilo tyngre än vad det egentligen var. Han visste att det skulle dröja flera månader innan de fick träffas igen.
   Hela vintern var han som i ide. Allt var grått, han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli så plågsamt att vara utan henne. Att pratas vid genom telefon var inte samma sak som att se henne, hålla om henne.
   Precis innan snön hade börjat smälta och fåglarna börjat sjunga, kunde han inte ens höra hennes röst förrän tårarna började rinna. Det hade gått så lång tid sedan de senast sågs, och ändå skulle det skulle dröja lika lång tid innan de sågs igen.
   När solen plötsligt en dag började skina och termometerns siffror steg till över 20 grader visste han att nu var det inte lång tid kvar. Tyngden i bröstet släppte lite, han var gladare än han varit på länge.
   Och så, äntligen, kom den efterlängtade dagen då de skulle träffas igen. Han var på väg hem till henne då han kände värmen från sommarvinden. Han hade trots allt överlevt vintern, ”det är en gåva från ovan att jag lever idag”, tänkte han.
   Hon öppnade dörren innan han hade hunnit knacka, och bådas ansikten sken upp. De omfamnade varandra i en ganska lång, men ända alldeles för kort, kram.
”Jag vill ge dig tusen miljoner kramar för att ta igen alla de jag missat”, sa hon.
Han log och sa ”Thea, kom så gå vi ut. Nu är både du och sommarn här, och vintern är slut”. Han sträckte ut sin hand och hon tog den, och så gick de över trädgårdsgången på nya äventyr.

 

Peps Persson – Oh Boy!

Oh boy!
Vilket vackert väder, solen skiner idag.
Oh boy!
Inga tunga kläder behövs, och det gillar jag.
Så upp och hoppa, det är sol idag,
och en så'n dag kan man inte ligga och dra.
Nej, lämna idet och häng med mig ut
då sommar'n kommer, nu e vinter'n slut.
Oh boy!
Hör på fåglasången, de sjunger så man blir yr.

Oh boy!
Här på trädgårdsgången, går vägen till ett äventyr.
Ja, tänk ändå att man kan bli så glad
av markens blommor och av gröna blad.
Och barnet i en kommer hem igen
till glömda drömmar och till sommaren.
Oh Boy!

Oh boy!
Vilka glada toner, de rycker och spritter i mig.
Oh boy!
Tusen millioner kramar vill jag ge dig.
Ja, tänk att det kan va' så lätt ibland.
Så enkelt som att sträcka ut en hand,
och torka gruset av en barnakind,
och känna värmen från en sommarvind.
Oh boy!
Sikken skänk från ovan de e å leva ida.

Oh boy!
Rena gudagåvan, är det konstigt att jag är glad?
För solen skiner ju, och du är här,
och jorden spinner i sin himlasvär.
Och faktiskt när man mår på detta vis,
är världen nära på ett paradis.

Oh Boy! (x5)

Vilket vackert väder!

Oh Boy! (x4)
Boy!

 

 

Linda H Mp1b

2007-03-12

(tydligen skriven på min egen sjuttonårsdag... haha)

Jag har sparat i princip allt jag skrivit och gjort genom mina skolår. Tycker det kan vara kul att kolla igenom ibland. I ettan på gymnasiet skulle vi skriva en diktanalys. Minns att jag sökte länge innan jag fastnade för Nils Ferlins dikter. Valde denna dikten av honom tillslut:

 

              Som nu

Jag också ville väl andra
och ljusare stigar att gå –
andra stigar att vandra
förrn mörknaden faller på.

jag också – skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder – om inte till lycka
så bara till vardagsro.

Jag också kunde väl hitta
ett ärende - likasom du.
Det blir lite tradigt att sitta
och stirra tillbaks - Som nu.

 

Här kan du få läsa en del av den där analysen. Hade antagligen skrivit lite annorlunda om jag skrivit den nu, men men.

.
.
.
.
.

När jag läser tycker jag att det låter som att författaren mådde mycket dåligt då han skrev denna dikt och att han tyckte ganska synd om sig själv som tvingades leva på detta vis.
Författaren upprepar ”jag också” i varje nytt stycke, och det tolkar jag som att han tycker att varenda en har det bättre i sitt liv än vad han har. Att alla andra är med i någon sorts ”klubb” där man är lycklig, och han vill så gärna också bli medlem.
   I första stycket skriver han om att han ville gå andra vägar, jag associerar andra vägar i livet med andra val i livet. Han har kanske gjort många fel val och de valen har lett till att han mår som han mår. Stigarna vill han vandra innan ”mörknaden faller på”, när jag läser ordet ”mörknaden” tänker jag på Döden, och när han skriver att den "faller på" låter det som att han menar innan Döden tar honom. Han vill alltså göra bättre val i sitt liv innan han dör. 
Valen han vill göra kanske är att skaffa ett nytt jobb, flytta, hitta en ny kärlek och så vidare.
   Andra stycket handlar om att han vill bli lycklig, eller åtminstone få vardagsro. Jag tror att de flesta som har problem inte kan sluta tänka på dem, och ju mer man tänker ju värre mår man. Därför tror jag att han menar att han vill få ro, slippa älta sina problem.
   När han skriver ”Det blir lite tradigt att sitta och stirra tillbaks” tror jag att han menar att han tänker tillbaka på gamla minnen, hans lyckligare tid kanske? Man, eller i alla fall jag, gör ju det allt som oftast när något inte är bra, längtar tillbaka till den tiden och önskar att det var som förr.
   Jag får känslan av att denna dikt inte är skriven åt någon speciell, utan åt vem som helst som läser. Ordet ”du” i sista stycket är alltså riktat till just dig som läser och syftar inte på någon speciell. Hade han i stället skrivit ”ni” hade det blivit mer tydligt att han menade åt vem som helst, men samtidigt tar man mer åt sig om man läser ”du”.

.
.
.
.
.

 

Btw så är den enda dikt jag kan i huvudet Så ler bara den, också en utav Nils Ferlin.

Det var ett sånt vackert väder
då såg jag en blick som log.
Och jag vet inte hur men den skar mig
så hela min glädje dog.

Den var yster och ung så det lyste.
Dock visste jag skälvande klart
att så ler bara den som ska lämna
den blommande jorden snart.

 

Vissa dikter har jag nog lite svårt att förstå mig på, de är kanske lite väl flummiga och jag är väl inte tillräkligt djup för sådant. Ibland finner man en man tycker om, fast jag letar inte precis så därmed hittar jag inte speciellt många. Kaz har visat mig några av sina, och en hel del av dem gillar jag. Han är duktig på att både tala och skriva fint (men också intressant och roligt). Därför man ofta upptäcker att man snackat flera timmar med honom även om det bara känns som några minuter. 

Jag vet att jag inte skrivit mycket om dig här. Men nu ska du få ett helt eget inlägg. Du har skrivit om mig ofta, och varje gång blir jag glad. Du är mycket bättre än mig på att få en att känna sig speciell, där har jag mycket att lära. Vi har haft våra bråk och upp- och nedgångar under det korta år vi känt varandra. Även om jag har mycket kvar att lära så har jag faktiskt lärt mig mycket utav dig. Jag antar att jag vill säga tack, så TACK Käzz.

 

Nu börjar jag tyvärr bli lite trött... så GODNATT och kul att du orkat snacka med mig hela natten :)