Jag har sparat i princip allt jag skrivit och gjort genom mina skolår. Tycker det kan vara kul att kolla igenom ibland. I ettan på gymnasiet skulle vi skriva en diktanalys. Minns att jag sökte länge innan jag fastnade för Nils Ferlins dikter. Valde denna dikten av honom tillslut:

 

              Som nu

Jag också ville väl andra
och ljusare stigar att gå –
andra stigar att vandra
förrn mörknaden faller på.

jag också – skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder – om inte till lycka
så bara till vardagsro.

Jag också kunde väl hitta
ett ärende - likasom du.
Det blir lite tradigt att sitta
och stirra tillbaks - Som nu.

 

Här kan du få läsa en del av den där analysen. Hade antagligen skrivit lite annorlunda om jag skrivit den nu, men men.

.
.
.
.
.

När jag läser tycker jag att det låter som att författaren mådde mycket dåligt då han skrev denna dikt och att han tyckte ganska synd om sig själv som tvingades leva på detta vis.
Författaren upprepar ”jag också” i varje nytt stycke, och det tolkar jag som att han tycker att varenda en har det bättre i sitt liv än vad han har. Att alla andra är med i någon sorts ”klubb” där man är lycklig, och han vill så gärna också bli medlem.
   I första stycket skriver han om att han ville gå andra vägar, jag associerar andra vägar i livet med andra val i livet. Han har kanske gjort många fel val och de valen har lett till att han mår som han mår. Stigarna vill han vandra innan ”mörknaden faller på”, när jag läser ordet ”mörknaden” tänker jag på Döden, och när han skriver att den "faller på" låter det som att han menar innan Döden tar honom. Han vill alltså göra bättre val i sitt liv innan han dör. 
Valen han vill göra kanske är att skaffa ett nytt jobb, flytta, hitta en ny kärlek och så vidare.
   Andra stycket handlar om att han vill bli lycklig, eller åtminstone få vardagsro. Jag tror att de flesta som har problem inte kan sluta tänka på dem, och ju mer man tänker ju värre mår man. Därför tror jag att han menar att han vill få ro, slippa älta sina problem.
   När han skriver ”Det blir lite tradigt att sitta och stirra tillbaks” tror jag att han menar att han tänker tillbaka på gamla minnen, hans lyckligare tid kanske? Man, eller i alla fall jag, gör ju det allt som oftast när något inte är bra, längtar tillbaka till den tiden och önskar att det var som förr.
   Jag får känslan av att denna dikt inte är skriven åt någon speciell, utan åt vem som helst som läser. Ordet ”du” i sista stycket är alltså riktat till just dig som läser och syftar inte på någon speciell. Hade han i stället skrivit ”ni” hade det blivit mer tydligt att han menade åt vem som helst, men samtidigt tar man mer åt sig om man läser ”du”.

.
.
.
.
.

 

Btw så är den enda dikt jag kan i huvudet Så ler bara den, också en utav Nils Ferlin.

Det var ett sånt vackert väder
då såg jag en blick som log.
Och jag vet inte hur men den skar mig
så hela min glädje dog.

Den var yster och ung så det lyste.
Dock visste jag skälvande klart
att så ler bara den som ska lämna
den blommande jorden snart.

 

Vissa dikter har jag nog lite svårt att förstå mig på, de är kanske lite väl flummiga och jag är väl inte tillräkligt djup för sådant. Ibland finner man en man tycker om, fast jag letar inte precis så därmed hittar jag inte speciellt många. Kaz har visat mig några av sina, och en hel del av dem gillar jag. Han är duktig på att både tala och skriva fint (men också intressant och roligt). Därför man ofta upptäcker att man snackat flera timmar med honom även om det bara känns som några minuter.