Det finns 7 miljarder människor på vår jord. Om man skulle beskriva den mest typiska människan så är det en person som;

 

är högerhänt

tjänar mindre än 12 000 dollar om året (ca 78 289 svenska kronor)

har en mobiltelefon

har inget bankkonto

är man (det finns fler män än kvinnor)

28 år (medelåldern på vår befolkning)

är kines (vår jords största etniska grupp)

 

 

Detta skriver National Geographic. Dessa egenskaper kommer att ändras såklart, om några år är det fler indier än kineser tillexempel. Just nu är det bara en av dessa saker som stämmer in på mig, så jag antar att jag inte så lik genomsnittsmänniskan.

 

 

 

 

 

 

 

Tänkte på ett tag sen hur jäkla löjligt det är egentligen med smink. Man står alltså och målar sig i ansiktet för att man ska se bättre ut. Kunde lika gärna ha målat mig till en clown kände jag, så mycket smink som jag öste på med. Öste på för att jag kände mig blek och äcklig... hade jag varit kille, hade jag då känt mig äcklig för att jag kanske hade lite finnar och var mörk under ögonen?

Varför känner man egentligen att det är viktigt att se "bra" ut? Jag bryr mig knappast om att sminka mig om jag bara är hemma. Så jag sminkar mig för andras skull, för att de ska slippa se mig se ful ut. Nä, jag måste sluta vara rädd för att se ful ut, för det jag är rädd för då är ju att se ut som mig själv. Så jag ska sluta att sminka mig så fort jag ska ut.

Något annat som jag alltid skämts över är att visa mina ben om de är orakade. Om det så bara är en millimeter stubb så har jag inte velat visa det. Varför ska jag skämmas över det egentligen, alla vet att tjejer har hår på benen. Ändå är det okvinnligt att visa att man har det. Det är sjukt, man ska inte behöva gå och skämmas för hur man ser ut. Jag orkar i alla fall inte göra det längre.

Såg musikalen les misérables för någon vecka sedan. Den är nästan tre timmar lång och innehåller knappt en enda replik som inte sjungs. Den hade verkligen sina stunder då jag tyckte den var riktigt bra, speciellt i slutet, men lite väl lång kändes den. Ungefär i mitten av filmen började jag tycka att den kändes seg men det blev som sagt bättre sen. En del bra låtar hade den också som fastnade i huvudet. Särskilt "I dreamed a dream" med Anne Hathaway gillade jag.

Skulle faktiskt rekommendera folk att se den men man behöver ju inte se hela på en gång. Kan vara bra att ta en paus eller flera. Den har många bra skådespelare med; Hugh Jackman, Russel Crow, Anne Hathaway, Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter och han som spelar Borat;) m.fl.
Alla sjunger ju och jag tycker de för det mesta gjorde ett bra jobb allihop:)

Nu mår jag i alla fall bättre och har inte feber längre. Är dock förkyld men det är inte så farligt. De senaste dagarna har jag inte haft någon ork att göra så mycket, har för det mesta legat på soffan. Man känner sig som en helt ny människa när man börjar få krafterna åter. Det är lite som Passenger sjunger i låten "let her go", "only know you've been high when you feel the low". Det är ju ganska sant faktiskt.

 

Nu går vi mot ljusare tider, vi har ändrat om till sommartid och jag läste idag att våren snart är här (herregud, det är april och vi har fortfarande snö). Hoppas man kan börja må allmänt bättre nu och känna sig lite gladare. Denna vintern har varit extremt deprimerande om jag ska vara ärlig.

 

Nä, nu ska jag steka lite pannkakor! Adjö

 

 

 

Wow! äntligen klar med min powerpoint om människans evolution, säger bara tack Hank Green och din sci show! Nu ska jag bara plugga lite psykologi och sen soooova (fast först borsta tänderna, jag smakar bara kaffe).

 

Imorgon ska jag förresten träffa Ewe och julhandla. Kan kanske behöva komma ut lite, lär nog sitta med läxor i helgen också.

 

byebye äppelpaj

 

 

 

 

 

Fy fan säger jag bara. Denna veckas läxor, prov, inlämningar och redovisningar (tillsammans med annan skit som hänt utanför skollivet) har gjort mig så stressad och rent ut sagt gråtfärdig. Ämnet filosofi visade sig vara något helt annat än vad jag trott och jag har mått riktigt dåligt av att inte förstå mig på det. Varför egentligen? Det är bara en kurs, bara ett IG (eller F som det numera heter)... antar att jag känner mig värdelös om jag inte klarar av att få godkänt. Har suttit och stirrat på ett och samma dokument i flera dagar och mått dåligt. Men nu när det väl är inlämnat känns det bättre, nu kan jag liksom inte göra mer åt saken för tillfället. Fick reda på igår kväll, genom ett mejl från läraren, att jag måste göra omprov i psykologi imorgon (då jag aldrig gjorde det provet). Borde egentligen börja jobba med mitt naturkunskapsarbete, en redovisning som ska vara minst åtta minuter, om människans evolution. Fuck att jag är så dålig på det här med framförhållning! Har bälgat i mig kaffe nu för att få upp produktiviteten (men det var kanske inte menat att jag skulle blogga). Jag är ingen kaffedrickare egentligen, mer för coca cola. Men borde faktiskt sluta med cocan, har gått upp nästan fem kilo den senaste månaden och mycket beror helt säkert på den (men även all äcklig snabbmat så klart). Kanske ska hoppa över till kaffe istället om det nu visar sig ge mer energi.

 

Tror det är något fel med min kropp för jag går runt nästan konstant och känner mig småsjuk. Orkar inget och har alltid något småfel, som tillexempel ett svullet öga (som jag har nu). Kan jag inte bara bli ordentligt sjuk och få influensa som går över efter någon vecka istället för att hela tiden vara halv-förkyld? Jag vet vad du säger Käzz, ät vitaminer… borde kanske till och med gå till doktorn men känns ju helt onödigt när folk med större problem inte ens blir hjälpta utav dem.

 

Undrar om det är kaffet som får mig att skriva all denna skit? Ofta jag brukar skriva så här personligt menar jag, känns som att jag oftast skriver mer kryptiskt(frågetecken frågetecken). Kanske är det bara jag som tycker att detta blev personligt, vad vet jag. Låser i alla fall upp min blogg idag så nu kan alla som vill ta del utav (och snoka bland) mina trevliga och uppiggande inlägg.

 

Tack och ajdö, nu får jag nog återgå till pluggandet innan all koffeinet rinner ur mig.

 

 

 

 

 

Borde kanske skriva en uppsats till min lärare om varför jag hatar filosofi istället för den här tråkiga uppgiften som jag nu sitter med. Hur kunde jag ens tro att filosofi skulle va kul? Jag har ingen förmåga att tänka själv. Jag borde bara läsa ämnen som har med riktig fakta att göra.

 

 

 

 

Jag undrar varför blir jag irriterad på folk som vill va med mig, prata mig. Folk som hör av sig ofta. Varför kan jag vakna på morgonen och känna mig sur på en människa som jag pratat med dagen innan och då inte alls varit sur på? Det måste vara något annat som är fel hos mig som sedan går ut över denna person. Minns när jag var yngre och mina vänner ville träffas varje dag. I början tyckte jag det var kul men efter ett tag började jag säga att jag inte orkade gå ut, att jag hade läxor osv. Efter ett tag slutade de komma och fråga om jag ville va med dem..det tyckte jag var skönt. De enda vännerna jag har kvar nu är sådana som jag inte behöver höra av mig till varje dag, sådana som jag slipper träffa hela tiden. De finns ändå kvar. Jag vet inte vad felet är. Klarar jag inte av för mycket social kontakt? Hur kommer det sig då att jag kan va med min familj så mycket? Antar att då jag är hos familjen finns det inga krav på att jag ska prata, vara rolig eller intressant och hitta på en massa. Jag kan gå när jag vill och komma när jag vill och de behöver inte ha någon förklaring på varför.
Men självklart blir jag trött på min familj också. Fast det känns som att de tolererar mer. Att jag kan säga saker och göra saker utan att de tar åt sig, eller att de åtminstone förlåter lättare.

Jaja, det är inte lätt att analysera sig själv. Hade behövt en expert som kunde berätta för mig exakt vad och hur jag ska göra med mitt liv för att det ska bli bra.

Adjö.

Längtan efter värme

 

”Vill du ha lite varm oboy?” skrek han ifrån köket. Hon satt i soffan i vardagsrummet med en filt om sig.
”Ja-aaa-aa”, fick hon fram mellan tandhackningarna.
   Fem minuter senare satt de båda under filten, och försökte dricka varm oboy utan att spilla, eller tappa taget om den lilla filt som värmde dem.
”Det är nästan som att barnet i en kommer ut igen”, sa han.
”Nä, då kunde man vara ute hur länge som helst utan att frysa”, svarade hon. Hon hackade inte tänder lika mycket nu, men frös, det gjorde hon fortfarande.
   De satt där, med filten runt om sig och kände hur de blev varmare och varmare. Det var så skönt att bara sitta där, ingen av dem ville resa sig först, så det blev så att de satt kvar i soffan i nästan 2 timmar.
”Oj! Är klockan så mycket”? utbrast hon, ”jag skulle varit hemma för en halv timme sedan”. 
   Tillslut blev det alltså hon som ofrivilligt fick resa sig upp. Han följde henne till dörren och gav henne en varm kram innan hon åter igen traskade ut i den kalla snön.
   Han stängde dörren med ett bröst som kändes tio kilo tyngre än vad det egentligen var. Han visste att det skulle dröja flera månader innan de fick träffas igen.
   Hela vintern var han som i ide. Allt var grått, han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle bli så plågsamt att vara utan henne. Att pratas vid genom telefon var inte samma sak som att se henne, hålla om henne.
   Precis innan snön hade börjat smälta och fåglarna börjat sjunga, kunde han inte ens höra hennes röst förrän tårarna började rinna. Det hade gått så lång tid sedan de senast sågs, och ändå skulle det skulle dröja lika lång tid innan de sågs igen.
   När solen plötsligt en dag började skina och termometerns siffror steg till över 20 grader visste han att nu var det inte lång tid kvar. Tyngden i bröstet släppte lite, han var gladare än han varit på länge.
   Och så, äntligen, kom den efterlängtade dagen då de skulle träffas igen. Han var på väg hem till henne då han kände värmen från sommarvinden. Han hade trots allt överlevt vintern, ”det är en gåva från ovan att jag lever idag”, tänkte han.
   Hon öppnade dörren innan han hade hunnit knacka, och bådas ansikten sken upp. De omfamnade varandra i en ganska lång, men ända alldeles för kort, kram.
”Jag vill ge dig tusen miljoner kramar för att ta igen alla de jag missat”, sa hon.
Han log och sa ”Thea, kom så gå vi ut. Nu är både du och sommarn här, och vintern är slut”. Han sträckte ut sin hand och hon tog den, och så gick de över trädgårdsgången på nya äventyr.

 

Peps Persson – Oh Boy!

Oh boy!
Vilket vackert väder, solen skiner idag.
Oh boy!
Inga tunga kläder behövs, och det gillar jag.
Så upp och hoppa, det är sol idag,
och en så'n dag kan man inte ligga och dra.
Nej, lämna idet och häng med mig ut
då sommar'n kommer, nu e vinter'n slut.
Oh boy!
Hör på fåglasången, de sjunger så man blir yr.

Oh boy!
Här på trädgårdsgången, går vägen till ett äventyr.
Ja, tänk ändå att man kan bli så glad
av markens blommor och av gröna blad.
Och barnet i en kommer hem igen
till glömda drömmar och till sommaren.
Oh Boy!

Oh boy!
Vilka glada toner, de rycker och spritter i mig.
Oh boy!
Tusen millioner kramar vill jag ge dig.
Ja, tänk att det kan va' så lätt ibland.
Så enkelt som att sträcka ut en hand,
och torka gruset av en barnakind,
och känna värmen från en sommarvind.
Oh boy!
Sikken skänk från ovan de e å leva ida.

Oh boy!
Rena gudagåvan, är det konstigt att jag är glad?
För solen skiner ju, och du är här,
och jorden spinner i sin himlasvär.
Och faktiskt när man mår på detta vis,
är världen nära på ett paradis.

Oh Boy! (x5)

Vilket vackert väder!

Oh Boy! (x4)
Boy!

 

 

Linda H Mp1b

2007-03-12

(tydligen skriven på min egen sjuttonårsdag... haha)

Jag har sparat i princip allt jag skrivit och gjort genom mina skolår. Tycker det kan vara kul att kolla igenom ibland. I ettan på gymnasiet skulle vi skriva en diktanalys. Minns att jag sökte länge innan jag fastnade för Nils Ferlins dikter. Valde denna dikten av honom tillslut:

 

              Som nu

Jag också ville väl andra
och ljusare stigar att gå –
andra stigar att vandra
förrn mörknaden faller på.

jag också – skulle man tycka,
kunde väl finna en bro
som leder – om inte till lycka
så bara till vardagsro.

Jag också kunde väl hitta
ett ärende - likasom du.
Det blir lite tradigt att sitta
och stirra tillbaks - Som nu.

 

Här kan du få läsa en del av den där analysen. Hade antagligen skrivit lite annorlunda om jag skrivit den nu, men men.

.
.
.
.
.

När jag läser tycker jag att det låter som att författaren mådde mycket dåligt då han skrev denna dikt och att han tyckte ganska synd om sig själv som tvingades leva på detta vis.
Författaren upprepar ”jag också” i varje nytt stycke, och det tolkar jag som att han tycker att varenda en har det bättre i sitt liv än vad han har. Att alla andra är med i någon sorts ”klubb” där man är lycklig, och han vill så gärna också bli medlem.
   I första stycket skriver han om att han ville gå andra vägar, jag associerar andra vägar i livet med andra val i livet. Han har kanske gjort många fel val och de valen har lett till att han mår som han mår. Stigarna vill han vandra innan ”mörknaden faller på”, när jag läser ordet ”mörknaden” tänker jag på Döden, och när han skriver att den "faller på" låter det som att han menar innan Döden tar honom. Han vill alltså göra bättre val i sitt liv innan han dör. 
Valen han vill göra kanske är att skaffa ett nytt jobb, flytta, hitta en ny kärlek och så vidare.
   Andra stycket handlar om att han vill bli lycklig, eller åtminstone få vardagsro. Jag tror att de flesta som har problem inte kan sluta tänka på dem, och ju mer man tänker ju värre mår man. Därför tror jag att han menar att han vill få ro, slippa älta sina problem.
   När han skriver ”Det blir lite tradigt att sitta och stirra tillbaks” tror jag att han menar att han tänker tillbaka på gamla minnen, hans lyckligare tid kanske? Man, eller i alla fall jag, gör ju det allt som oftast när något inte är bra, längtar tillbaka till den tiden och önskar att det var som förr.
   Jag får känslan av att denna dikt inte är skriven åt någon speciell, utan åt vem som helst som läser. Ordet ”du” i sista stycket är alltså riktat till just dig som läser och syftar inte på någon speciell. Hade han i stället skrivit ”ni” hade det blivit mer tydligt att han menade åt vem som helst, men samtidigt tar man mer åt sig om man läser ”du”.

.
.
.
.
.

 

Btw så är den enda dikt jag kan i huvudet Så ler bara den, också en utav Nils Ferlin.

Det var ett sånt vackert väder
då såg jag en blick som log.
Och jag vet inte hur men den skar mig
så hela min glädje dog.

Den var yster och ung så det lyste.
Dock visste jag skälvande klart
att så ler bara den som ska lämna
den blommande jorden snart.

 

Vissa dikter har jag nog lite svårt att förstå mig på, de är kanske lite väl flummiga och jag är väl inte tillräkligt djup för sådant. Ibland finner man en man tycker om, fast jag letar inte precis så därmed hittar jag inte speciellt många. Kaz har visat mig några av sina, och en hel del av dem gillar jag. Han är duktig på att både tala och skriva fint (men också intressant och roligt). Därför man ofta upptäcker att man snackat flera timmar med honom även om det bara känns som några minuter.