Jag har kommit fram till att jag verkligen är en kvällsmänniska. Det kanske ses som en sjukdom i dagens samhälle. FYFAN VAD LAT DU ÄR. Ja, det är ju det man är om man inte kan gå upp klockan sex på morgonen.
Fast jag läste något om att man försover sig medvetet, ja det var någon smart, känd, person som sagt det någon gång för länge sedan. Jo jag tackar, vilken smart jävel. Klart. Som. Fan.
   När det var sommarjobbet (och lönen) det gällde orkade jag faktiskt pallra mig upp klockan fem (okej, halv sex ibland...) på morgonen. Och jag kom knappt för sent (2 gånger). Nu kan jag knappt stiga ur sängen innan åtta. Det är inte bra. Men vad ska man göra? Jag kan inte påverka mitt schema på så sätt att det flyttas några timmar fram. Det går bara inte. Folk har liv. De sitter inte uppe till 2-3 på nätterna. Ibland längre.

Vet ni vad? Vissa nätter har jag inte gått och lagt mig alls, eftersom att folk kommer tycka att jag sover för länge och att jag är en jävla lathund. Då sitter jag hellre uppe och låter alla tycka att jag är pigg som en mört, uppe med solen och glad och utvilad. Sen däckar man kanske vid fyra-fem-sex tiden. Då förstår dom kanske att man inte var så där pigg. Om man inte däckar, då sitter man där med tredubbla påsar under ögonen.

Vart vill jag egentligen komma med detta inlägg? Ja, inte fan vet jag. Men kreativiteten flödar såhär under nattimmarna. Det finns mycket man vill säga men emellertid kanske inte allting låter så bra. Det kan bero på att man tvingats in i en norm som säger att man ska vara uppe med tuppen, och att man därför är en smula trött just nu. Dock inte tillräckligt trött för att gå och lägga sig. Man får ju leva upp till sitt nattugglerykte.