Jepp, så lång tid är det sedan jag tog studenten. Det var en känslofylld dag. Man visste inte riktigt vad som väntade en efter detta. Fram till den dagen så hade man ju mer eller mindre vetat att man hade sin skola att gå till varje dag. Man hade sina kompisar och sina läxor. Man bodde hemma och föräldrarna betalade det mesta åt en. Men vad skulle hända nu?

Skulle man få ett jobb eller skulle man kanske läsa vidare till något, även om man inte riktigt visste vad man ville bli? Skulle man resa och uppleva världen lite? Skulle man någonsin träffa sina klasskompisar igen? Skulle man tvingas att gå på möten hos arbetsförmedlingen...?

Två år har gått, och vad har hänt sedan dess? Jag har 'flyttat hemifrån' och jag har ett jobb. Jag har till och med varit ute och rest lite. Jag har trott att jag vetat vad jag velat läsa vidare till, för att senare ångra mig. Jag vet fortfarande inte vad jag vill läsa, men jag vet att jag vill läsa något.

De gamla klasskompisarna har jag ingen kontakt med, förutom på facebook en gång i halvåret eller så. Men faktum är att jag inte hade någon kontakt med dem ens när vi gick i samma klass.

På ett sätt känns det som att jag inte kommit någonstans sedan studenten. Jag känner mig inte vuxen, trots att jag betalar räkningar och får lön varje månad. Jag känner mig mer som en femtonåring som bor i en stuga i familjens trädgård. Åldras man i hjärnan eller är det bara kroppen som blir äldre från och med nu eller?

 

 

 

 

Ett citat som passar in här;

"imagining the future is a kind of nostalgia" - John Green